Anledningen till den dåliga uppdateringen på Saker jag vill veta, är att jag inte har tid. Jag tycker mig ha väldigt ont om tid, samtidigt som jag är medveten om att jag slösar med den (men så är det väl, med tid som med pengar, vissa av oss har svårare att disponera den än andra).
Min senaste fråga var angående äktenskap och varför man väljer att ingå detta. För ett tag sedan försökte jag åtminstone två gånger att grundligt utforska frågan, med många källhänvisningar, och en rätt så tröttsam genomgång av vad lagen har att säga om saken. Väldigt tjatigt att läsa faktiskt. Lagboken är nog ingen höjdare.
Jag lånade även hem Eva Gabrielssons Sambo - ensammare än du tror, men den hann jag tyvärr inte läsa, även om den verkade rätt intressant.
Istället för att ge upp ämnet helt tänkte jag kort och enkelt redovisa vad jag kommit fram till, och sedan låta bloggen vila lite, till nästa gång jag har tid över.
Så, kort sagt:
De juridiska aspekterna är ett starkt argument för att ingå äktenskap. Jag har inte orkat lägga på minnet hur och varför, men huruvida man får ärva om ens partner skulle dö påverkas tydligen mycket. Likaså kan man mista rätten till sitt barn om inget faderskapsbevis finns och man inte är gift med mamman. Enligt ett skräckexempel där mamman skulle ha dött i barnsäng blev pappan berövad på den nyfödda som placerades i fosterhem, eftersom han inte kunde bevisa sin nära relation till modern och heller inte sitt biologiska band till barnet.
Jag är säker på att det finns många fler lagbundna rättigheter som saknas dem som endast är sambo. Läs gärna Gabrielssons bok om ni är nyfikna.
För att säkra sig någorlunda som sambo kan man skriva på ett samboavtal som kommer till nytta vid eventuellt isärflyttande (med uppdelande av ägodelar och så vidare).
De mer emotionella orsakerna till att gifta sig (som jag uppfattar som varande tyngre argument hos de som gifter sig) är bland annat följande:
- Man vill visa alla man känner att det är på allvar (att skriva på papper och lova evig trohet inför hela släkten får väl ses som relativt allvarligt).
- Man tycker att bröllopet är en romantisk tradition och ett fint sätt att fira kärleken (detta gäller förstås allt ifrån de som skrider fram i en svindyr klänning/kostym i kyrkan med efterföljande storfest med enorm bröllopstårta, till de som vigs borgerligt inför några vänner i en skogsglänta och sen bjuder på grillkorv hemma i trädgården).
- Man vill få bekräftat av sin partner att han/hon verkligen, verkligen älskar en och inte har några planer på att träffa någon annan eller lämna en.
- Man tar för givet att giftermål är något som bör inträffa i åldern 25-35 och kan inte tänka sig något annat sätt att leva.
Fyll gärna på listan om ni vet något mer!
jag vill poängtera att den kritik som kanske genomsyrar både min text och frågeställning inte på något sätt betyder att jag ser ner på eller ogillar människor som väljer att gifta sig.
Hoppas att någon fick svar på någonting här.
Jag återkommer så fort jag kan, och då blir det antagligen något av mer naturvetenskaplig karaktär, eftersom det är enklare att hitta ett entydigt svar på den sortens frågor.
