Det har nästan gått ett år. I närapå femtiotvå veckor har den här bloggen stått orörd, dammig och ensam i ett hörn av cyberrymden. Jag ber om förlåtelse.
Å andra sidan är det inte en kotte som läser den här bloggen. Det är bara jag.
Nog om det. Jag har något att berätta.
Är du en av dem som inte kan förstå varför människor tycker om att höra samma låt på radion trehundra gånger om dagen för att sedan gå ut och festa och frivilligt utsätta sig för precis samma musik igen? Undrar du varför man skapar en egen spotify-playlist som mal exakt samma låtar som går på reklamradio natt som dag, istället för att använda internets oändliga möjligheter till att testa något nytt, friska upp sina sinnen och rensa öronen från skit?
Well, wonder no more! Jag har säkra källor som avslöjar sanningen.
Så. Utöver det uppenbara (men ytterst intressanta fenomenet), att människor tenderar ägna sig åt 1) det som är enkelt och bekvämt och 2) det som är invant och bekvämt, så finns det en tredje komponent i dramat.
En vän uttrycker sig så här:
"När jag är lite full och ute så här, då vill jag höra något jag känner igen och kan sjunga med i. Hör jag nåt jag inte känner igen så spelar det ingen roll om det låter bra, jag blir ledsen ändå. Jag vill ju kunna sjunga med i musiken."
Man vill alltså kunna sjunga med i musiken. För de som inte anser sig kunna sjunga (inte är tillräckligt fulla) kan ordet "sjunga" bytas ut mot exempelvis "nynna" eller "digga".
Och ja, alla har vi väl hört fulla människor sjunga. Fulla människor, vill jag drista mig till att påstå, är mer benägna att börja sjunga än nyktra människor. Vi som utsatts för dessa omdömeslösa trallare kan också intyga att det knappast är tal om några nyskapande och originella låtval. Jag säger bara introt till Seven Nation Army.
